Läkarna meddelade att de starka behandlingarna mot den aggressiva cancern i ena bröstet och i sköldkörteln kunde göra henne steril. Men Charlotta Lindgrens kropp ville annat. Sju månader efter strålning och cellgifter tyckte maken att hon såg lite rund ut om magen, så Charlotta gjorde ett test. Mot alla odds var hon gravid i artonde veckan. I november föddes lille Gösta som faktiskt är först av familjens fyra barn att kunna amma sin mamma utan problem – trots att hon numera bara har ett bröst att erbjuda.
– Jag började planera för hur det skulle bli när jag var borta, märkte upp barnens minnesgrejer och framkallade bilder. Jag ville att maken skulle ta ett kort med mig och barnen framför julgranen så att de skulle ha något kvar när jag var försvunnen, de skulle ju kanske inte ens komma ihåg mig.
Barnen har sett saker som jag hoppas att de kan hantera eller förtränga. Det var vedervärdigt hemskt.
Det är svårt att hålla tårarna borta när Charlotta Lindgren berättar om tiden när dödsångesten var som starkast och hon såg framför sig att de tre barnen snart skulle stå moderslösa.
– I vardagen, när vi hade picknick i lekparken exempelvis, så började jag skriva några rader på Facebook och lägga ut en bild. Många pratar om att inte lägga ut barnbilder på nätet, men det var för deras skull.
Panikångesten slog till flera gånger. Charlotta minns hur hon plötsligt kunde falla ihop i en hög på golvet.
– Barnen har sett saker som jag hoppas att de kan hantera eller förtränga. Det var vedervärdigt hemskt. Julbilden framför granen, den är så deprimerande att se i dag, säger hon.
Hela mardrömsresan började den 8 december 2012, hemma vid köksbordet i Vindeln. Det var lördagkväll och familjen satt och åt middag när Charlotta, som har diabetes, som vanligt stoppade ned insulinpumpen i bh:n.
– Då kände jag att något tog emot, tidigare tänkte att det varit bh-bygeln som skavde.
När hon kände efter lite noggrannare var knölen tydlig. Stor nästan som ett ägg.
– Jag sa direkt ”Jag har fått cancer!”, bad maken ta barnen medan jag gick upp och ringde 1177. Sköterskan jag pratade med försökte lugna ned mig och sa att det knappast var cancer, att jag var för ung.
Det enda Charlotta ville var att få knölen undersökt, men hon fick vänta hela helgen tills vårdcentralen öppnade.
– Jag satt i samma hörn och blängde på tv:n utan att veta vad som var på, ända tills måndag morgon. Jag var helt i chock och vägrade känna mer på bröstet.
På vårdcentralen sa läkaren att det var kö till mammografin, och att det kunde ta ett tag att få en undersökningstid.
– Jag sa att nej, det kan inte ta ett tag. Jag har barn som skulle skötas, jag kan inte äta, sova eller någonting. Jag måste få veta.
Men någon tid fanns inte.
Charlotta åkte hem och grät. Hon ringde mammografin och fick komma två dagar senare, tack vare ett återbud.
Det togs prover på en gång, och knölarna visade sig vara två. När Charlotta sedan satt i väntrummet fick hon beskedet på ett lite obehagligt sätt.
– En läkare vankar av och an i korridoren, och går sedan in i ett rum. En sköterska frågar om patienten kommit, och jag hör hur läkaren säger till henne ”ja, och det är cancer”.
Charlotta blev inropad, och fick bekräftat det hon överhört i väntrummet. Tack vare ytterligare ett återbud blev det operation snabbt. Den gick som planerat, men tankarna snurrade.
– Jag sökte inte mycket på internet, men de bloggar jag läste slutade alla på samma sätt: att personen dog.
Cellgifter följde, och under sommaren skedde 25 strålbehandlingar under fem veckors tid. Charlotta åkte tåg från Vindeln till sjukhuset.
– Det blev ingen rolig sommar, men som tur var fick jag bo på hotell Björken. Jag tog med barnen, en och en, så att de skulle få göra något roligt under semestern som alla andra. De var så små och tyckte det var kul att bara köpa godis i affären och vara på terapiverksamheten. Jag minns att Naima gjorde en bil, säger Charlotta och tårarna kommer återigen.
Efter behandlingarna, under slutmötet med läkaren, frågade hon om det ändå inte såg rätt bra ut. Frågan möttes med tystnad.
– Det han sa var ”du har i alla fall större chans att klara det här än att inte göra det”. Då förstod jag att mina chanser att överleva bara var runt 50 procent. Min tumör kallades trippelnegativ, de är de mest dödliga och drabbar 5,7 procent av alla som får bröstcancer. Innan dess hade jag läst att 15 procent av de som får bröstcancer inte klarar sig, även den siffran kändes hög.
Ett tydligt delmål var den sista behandlingen. Men när hon väl var där, då var känslan den motsatta. Rädslan för återfall tog då vid.
– Det var då alla tankar började komma. Jag skulle vara uppmärksam på värk och knölar, och då känner man efter extremt mycket. Det krävdes bara att jag skottade snö och fick lite ont i ryggen för att det skulle sätta sig i huvudet. Ju mer jag tänkte på det desto mer ont fick jag, säger Charlotta och berättar att journumret till onkologen varit guld värt. Dit har hon kunnat vända sig med alla tankar och rädslor.
Med sin rehabgrupp, där Charlotta var yngst, åkte hon sedan på resa till Masesgården i Dalarna. Under lång tid hade hon då följt cancerdrabbade musikern Kristian Gidlunds blogg, och när hon fick veta att hans grav bara låg några mil bort, beslutade hon sig för att ta en taxi dit.
– Jag hittade inte graven, och frågade en kvinna på kyrkogården. Hon lät lite sur och undrade varför jag sökte hans grav. När jag sedan sa att jag själv hade bröstcancer och fått så mycket stöd i bloggen, så följde hon med och berättade att hon var Kristians mamma Eva. Vi pratade jättemycket.
Taxichauffören var stressad, men väl tillbaka på Masesgården hade Charlotta ett meddelande från Eva Gidlund med telefonnummer och en önskan om att hon skulle höra av sig.
– Jag vågade inte riktigt ringa, och visste inte riktigt vad jag skulle säga.
Jag hade så mycket dödsångest innan men mycket av den släppte när jag blev gravid.
Vad Charlotta inte visste då var att hon skulle få anledning att höra av sig till Eva senare. Och då med ett hoppfullt besked.
Sju månader efter att behandlingarna avslutats fick Charlotta besked att hon hade cancer i sköldkörteln, men den var liten och prognosen god. Efter den operationen kom nästa chock: Charlottas mage hade vuxit, och inför midsommar förra året tyckte maken att det var läge för ett gravtest – trots att läkarna meddelat att Charlotta mest troligt blivit steril.
– Det kom fram två streck på en gång, jag fick panik! Jag ringde ett journummer och sa att jag inte visste när barnet blivit skapt, om det levde eller om det kanske hade 20 fingrar på en hand. Men hon i telefonen sa ”Förstår du inte, det här är något som är tänkt för dig”, berättar Charlotta med ett leende.
Charlotta visade sig vara i vecka 18 och på ultraljudet fick hon se en frisk krabat i magen.
– Jag bara grät, det var helt, helt otroligt. Det kändes som att det var menat. Jag hade så mycket dödsångest innan men mycket av den släppte när jag blev gravid. Det känner jag nu också, jag kan resonera på ett annat sätt i dag, jag är mer logisk i mitt tänkande.
Den 10 november föddes 4 620 gram tunga Gösta med kejsarsnitt.
– De skar ut honom och han skrek på en gång. Jag fick upp honom direkt, det var fantastiskt. Jag förstod direkt att det inte fanns något att oroa sig för, säger Charlotta, märkbart känslosam medan hon tittar ned på Gösta:
– Ja, du kom verkligen och räddade morsan!
När Gösta, som fått namnet Kristian i andranamn, var född, skickade Charlotta ett sms till Eva Gidlund, där hon berättade att det nu fanns ”en liten prins i Vindeln som blir döpt efter den person som hjälpte mig mest genom mina ångestfylla månader efter cancerbeskedet.”
– Eva blev glad, och skrev att hon hade tänkt på mig. Efter det har vi hållit kontakten, skickat brev, julkort och påskkort.
Charlottas meddelande till Kristian Gidlunds mamma: ”Hej Eva, Charlotta i Vindeln här. Jag vill berätta en grej för dig. Efter att jag fick träffa dig och säga det jag ville till Kristian så fick jag en sådan ny kraft. Det kändes som att en högre makt såg till att jag kom dit precis då. På midsommarafton testade jag positivt på ett gravtest, och mot alla odds är jag gravid igen – ultraljudet visade att jag var gravid redan när jag träffade dig! Han föddes den 10 november. Det jag vill säga är att han ska heta Gösta i tilltalsnamn, sedan ska jag och maken bestämma varsitt andranamn. Mitt val är enkelt, han ska heta Kristian efter din son. Så nu finns en liten prins i Vindeln som blir döpt efter den person som hjälpte mig mest genom mina ångestfylla månader efter cancerbeskedet.”
I dag mår Charlotta förhållandevis bra. Cellgifterna har gjort minnet och tålamodet sämre. Dessutom har hon fått ett lymfödem eftersom 15 lymfkörtlar togs bort vid bröstoperationen. Var tredje månad går hon på kontroller, och ser nu fram emot treårsgränsen då risken för återfall sänks avsevärt. I december är hon där.
– Jag har än i dag ångest, vissa kvällar har jag svårt att sova och ibland gråter jag. Men jag brukar tänka att om det nu finns något öde, hur logiskt vore det då att jag först skulle drabbas av cancer, få ett barn – och sedan dö.
Att få finnas där för barnen är livets stora lycka, menar hon. Bara att få se dem cykla i vardagen betyder mer än många förstår.
– Mina tre första barn var så lättsamma, och så kommer Gösta och är ännu mer lättsam och glad. Jag har inte kunnat amma mina tidigare barn trots att jag försökt på alla sätt. Och nu, med Gösta, funkar det jättebra trots att jag bara har ett bröst. Helt otroligt!