Lever utanför samhället. Tusentals romer har de senaste året åkt till Sverige. De är fattiga och arbetslösa och ser tiggeri som sista utvägen att tjäna några pengar. VK har under året berättat om familjen Pruteanu och deras mycket svåra situation som tiggare i Umeå. Nu har vi träffat dem hemma i byn Valea Seaca i Rumänien, där bilden av en svår misär träder fram.
Jag kan inte försörja min familj Christian
VALEA SEACA. På slingriga vägar, som tar oss allt högre upp i dalen, passerar vi fallfärdiga bostäder omgärdade av höga staket. Kontrasten är påtaglig när vi ser en häst med vagn passera en relativt ny, engelskregistrerad Mercedes, som står parkerad längs byvägen där vi även hittar norska, franska och svenska bilar.
På en höjd vid familjen Pruteanus hus, ett stenkast från vägen, tjoas det friskt när barnen sätter sig på gamla, platta pet-flaskor och rutschar ned för den lilla backen i den kalla och fuktiga vinterdimman.
De här barnen har vare sig pulkor eller snowracers. Faktiskt inga leksaker alls. Lika sällsynt är det med handskar, täckbyxor och overaller.
Fyraårige John Cena, namngiven efter en känd wrestlingstjärna, låter sig inte hindras i vinterleken av att hans röda mjukbyxor är blöta sedan länge.
– Egentligen skulle han ha gått i förskolan, men han anses vara för smutsig och har inte tillräckligt anständig klädsel för att gå dit, berättar hans pappa Stefan Pruteanu och slår ned blicken i backen.
Tills vidare måste familjen prioritera de allra livsnödvändigaste kostnaderna och har inte råd att köpa nya kläder till barnen. Till att börja med måste de betala elskulderna och få tillbaka strömmen.
– Nu lånar vi el av grannen för att få ljus om kvällarna, säger Stefan Pruteanu och nickar mot glödlampan som hänger ned från taket.
Huset består av två små rum, där fyra vuxna och tio barn trängs om nätterna, framför allt på det smutsiga och gropiga stengolvet eftersom det bara finns två sängar i bostaden.
För att göra det lite varmare är golvet till stor del täckt med mattor, men det är en klen tröst när det läcker in vatten från taket då det regnar och vinden ligger åt fel håll.
Nej, det här är inte vad Stefan Pruteanu drömde om när han köpte huset för snart 30 år sedan. Då hade han ett jobb, men efter revolutionen 1989 drabbades Rumänien av en ekonomisk och social kris.
Se dan dess har han inte haft någon fast inkomst, och det märks.I bostaden finns inga stolar, inget riktigt matbord, ingen soffa. Däremot ser vi en hylla längs ena väggen och i ett av facken står Stefans dragspel, som påminner om tiden när han tiggde pengar i Umeå i våras, drygt 340 mil från Valea Seaca. Då övernattade familjen i en hiss, i bilar och på järnvägsstationen.
När VK besöker familjen några dagar före jul är Stefans fru Maria och några av barnen fortfarande kvar i Umeå.
+ Det är svårt, men vi måste göra ett val om vem som åker och vem som stannar med barnen. Jag har sagt till min fru att hon är sjuk och måste komma hem nu, för jag vill inte att hon ska dö där borta, säger Stefan som inte tror att det blir några fler resor för hans del.
+ Det är inte värt det längre. Vi är sjuka och våra stora pojkar måste hjälpa oss nu.
När vi träffar honom har han precis blivit behandlad för svå
ra njurproblem på sjukhuset i Bacau, en större stad några mil därifrån. Han skulle egentligen ha varit inlagd på sjukhuset under en veckas tid, men kastades ut redan efter tre dagar. Han måste betala för varje dygn han är inlagd, och hade inte råd att stanna längre.
+ Doktorn sa att han kunde hjälpa mig när jag har pengar och att jag inte har något att göra där innan dess, säger han uppgivet.
Dessutom hade han redan betalat läkaren närmare tusen kronor för att överhuvudtaget ta sig an honom, förklarar han.
Korruptionen i Rumänien är utbredd och patienter tvingas muta sina läkare för att bli hjälpta, vilket bland annat bekräftas i en rapport från EU-kommissionen.
I samma stund som Stefan drar upp sin tröja och visar oss den otäcka svullnaden på sidan om magen, kliver hans son Christian in genom dörren och möter oss med samma vänliga leende som vi många gånger tidigare har sett utanför MVG- gallerian i Umeå.
Christian har varit borta några timmar och hjälpt en granne, och som betalning ska han få en del av den ved han precis har huggit.
Det behövs verkligen, för i det lilla vedskjulet utanför huset finns det bara några enstaka träpinnar kvar, och vedspisen är bostadens enda värmekälla. Murstocken håller värmen ett tag, men englasfönster och oisolerade väggar gör att det snabbt blir kallt när elden har slocknat om nätterna.
28-årige Christian gör ingen hemlighet av att han helst skulle vilja köpa ett eget hus till sin familj i stället för att bo med sina föräldrar, men det är svårt. Barn- bidragen och lönen för ströjobben i byn täcker knappt matkostnaderna och innebär en ständig stress.
+ Jag mår dåligt för att jag inte kan försörja min familj, säger han.
Christian kom nyligen hem efter några månader i Umeå, men de 2 000 kronorna han hade då har redan använts till att köpa mat och att betala gamla skulder.
+ Jag brukar skicka hem pengar när jag är borta. Dessutom kostar mat och telefonkostnader en hel del i Umeå. Ändå är det bättre att vara där än hemma. De dagar jag hittar något jobb i byn kan jag i bästa fall tjäna 80 kronor, jämfört med nästan 250 per dag som jag kunde få genom att tigga.
En liten flicka med rödfärgat, krulligt hår tittar nyfiket fram bakom Christian. Det är ett av hans tre barn + men inte på papperet. Sjuåriga Elisa är nämligen en av alla romer som lever utan identitet. Hon är papperslös i sitt eget land.
För att kunna tjäna ihop tillräckligt med pengar till ett eget hus skulle Christian vilja åka tillbaka till Sverige igen för att jobba. Helst av allt skulle han vilja ta med sig sin familj, men eftersom dottern är identitetslös får hon inget pass och måste stanna i Rumänien. Och för att bli folkbokförd måste Christian först genomgå en rättsprocess, där vittnen ska intyga att Elisa växt upp med honom och att han är hennes rättmätige far.
+ Men jag har inte råd med ett juridiskt ombud, så det måste vänta.
Situationen med identitets-lösa romer är ett stort problem i Rumänien. De lever ofta i fattigdom, men utan identitet kan de inte skrivas in i skolan och som vuxna hamnar de utanför arbetsmarknaden och bidragssystemen.
+ Egentligen får Elisa inte gå i skolan, men jag har bra kontakt med en lärare som försöker hjälpa henne med de mest grundläggande sakerna, som att läsa och skriva, säger Christian.
Bara ett stenkast därifrån bor Vasile Higiu. Till skillnad mot familjen Pruteanu, har han några får, grisar, kaniner och en ko. Dessutom, och framför allt, är han beviset på vilken avgörande skillnad det kan vara om man äger en häst och vagn i byn.
”Jag vill bara vara som andra och leva ett normalt liv”
+ Det finns rätt bra med jobb inom skogen om man har de sakerna, förklarar han stolt och ger oss en rundtur på gården.
Men långt ifrån alla är lika framgångsrika som Vasile Higiu. Samma dag som vi besöker byn får kommunens fattigaste människor en efterlängtad hjälpsändning från EU.
Folk står i rad utanför kommunhuset och tar emot stora kartonger med socker, mjöl, pasta, olja och lite kött. Ett paket per person i familjen, heter det.
Dessvärre är Stefan Pruteanu inte registrerad vid socialtjänsten och får därför inte ta del av hjälpsändningen.
När VK besöker den lilla byn är det bara några dagar kvar till jul, och det känns svårt att lämna familjen Pruteanu med vetskapen om att barnen vare sig har bra förutsättningar för att ta sig ur utanförskapen, eller möjligheter att åtminstone få ett värdigt julfirande, med allt vad det innebär.
+ Jag skulle vilja ordna en julgran så att barnen blir glada. Jag vill bara vara som alla andra och leva ett normalt liv, säger Christian.
Några julklappar blir det inte, men i bästa fall kommer han att få låna lite pengar för att köpa griskött och annan julmat.
+ Helt ärligt så tror lär det bli svårt att ordna det, men jag lever med hoppet.
Maten är en stor kostnad och det är inte ovanligt att de äter potatis och kokade köttben, helt enkelt eftersom det är billigast. Om lånet uteblir lär det bli den middagen som serveras på julafton. Igen.
När vi någon dag senare be
finner oss i miljonstaden Bukarest slås vi av de stora skillnaderna mellan stad och land, fattiga och rika, romer och icke-romer.
I huvudstaden byggs en gigantisk katedral för flera miljarder kronor. Det mesta är klart och det är en imponerande byggnad som sträcker sig 125 meter upp i luften, mer än dubbelt så högt som Scandic Plaza i Umeå.
Det sker samtidigt som sjuåriga Elisa är papperslös i sitt eget land och inte får gå i skola.
Det sker när paret Stefan och Maria lider av olika sjukdomar för att de inte har råd att muta läkare.
Det sker när ägandet av en häst och vagn kan vara en fråga om överlevnad på landsbygden i ett av EU:s fattigaste länder.